Fyra veckor. Fyra veckor. Fyra veckor. Det är så lång tid jag har kvar med mina nära och kära. Ingen tid alls, när man tänker på hur många timmar jag sitter i bibblan, är i skolan, sover och allt det där som måste göras. Lite smått desperat börjar jag känna att jag måste krama, prata och göra allt det där som vi sagt vi ska göra. Ett slut vi visste skulle komma men som vi inte förberett för. Stormsteg. 

Klaga ska jag inte, för vi har gjort så mycket, träffats så mycket och kommit varandra så nära. Återträffar och resor är på allas läppar, och en hejdundrades månad i Florida planeras, men det känns lite som om domedagen närmar sig. Även om jag stannar, träffar nya och våndas igen. Not the same. 

Varje vecka tänker jag; måste blogga om det där, visa bilder på det här, men varje gång återkommer jag till de där, här, som finns vid min sida, mina tankar, mina konversationer, mina bilder, mitt liv. Alla som ska fortsätta med sina liv medans jag är kvar här, på mitt livs äventyr, har jag rätt att klaga?

För att komma på bättre humör, månadens to do lista: